Om att hitta tillbaka
Jag tror många med mig upplever sig tillhöra dem som inte drabbas av olycka. En liten exklusiv klick som på något sätt besparas från livets drabbningar. Sådant som händer alla andra händer inte mig, typ.
För en tid sedan, efter en process som startade strax efter julen 2022, kom en del av mitt liv att upphöra. Ett liv som jag känt i 22 år. Men det drabbar inte mig tänkte jag.
Det finns en uråldrig japansk tanke att vi kan likställa livets utmaningar och vår väg genom livet med ett vattenflöde. Alla hinder på vägen går att komma runt eller igenom. Så har jag alltid levt mitt liv och inget har stoppat mig hittils. Så vad skulle vara skillnaden denna gång?
Ingenting och allt skulle vi kunna sammanfatta det till. Men det visa sig först efteråt.
Under separationen var det "business as usual", full maskin i en enda lång framåtrörelse. Det som var trasigt lappades ihop med gaffa men kompassriktningen var för första gången i mitt vuxna liv grummlig. Dessutom vart det efter en tid själsligt tomt.
Låt mig inflika att jag är helt införstådd med att detta inte är ett terapiforum för människor som skiljer sig utan en blogg som oftast handlar om skapandets mjuka delar och vår kreativitet som fotografer så om jag får be om lite tålamod så ska jag strax knyta ihop säcken 🙂
Jag har några tydliga mål och meningar i livet som händelsevis även till stora delar är mina passioner. Om vi för resonemangets skull lämnar barnen och kärlek ur ekvationen så är det ena det här, det vill säga Foto Magica. Det andra är mitt skapande. Att få fotografera men att framförallt få känna glädjen i att fotografera.
Det har sannerligen inte saknats fantastiska fotostunder de senaste åren, eller roliga äventyr att ta del av för den delen men när jag nu ordentligt landat så är det tydligt att mycket av det jag skapat de senaste åren tillkommit av fel anledningar men i ännu större utsträckning utan just passion. Det som dock fattats mest de senaste åren är drivet. Drivet att vidareutvecklas och drivet (lusten) att faktiskt titta runt hörnet för att upptäcka något nytt.
Att nu både väl bestämt sig för och viljan att hitta tillbaka till det drivet infunnit sig så har även nyfikenheten och lusten åter börjat spira.
Jag känner många fotografer (och andra kreatörer) som både helat sig själva, kommit upp till ytan igen och sett ljuset genom att hitta det drivet och den lusten. Alister Benn är en bland flera exempel och som genom sina texter och nu senast i bokform berättat om resan från mörkret tillbaka till ljuset.
Jag menar på intet sätt att jämföra mig med andras situation. Vi har alla våra individuella utmaningar men huvudsaken är att vi på vårt eget sätt tar oss förbi dem och vidare.