Varför är skämskudden på?

När vart det fult att fotografera det vackra och det storslagna? En ytterst aktuell fråga ska det visa sig.

Utöver att jag själv agerat och ibland fortsättningsvis agerar, främst riktat mot mig själv, på ett sätt där jag ratar det klassiska och det storslagna, inklusive det som allmänt karaktiseras som vackert, exempelvis solnedgångar, så finns det en slags oskriven regel bland många att undvika det uppenbara, eller det som inte är originellt. Med även sådant som människor brukligt kategoriserar som “vackert”. Kanske är detta något som främst är märkbart bland dem som har foto som ett slags yrke i någon mening men jag tror att det eventuellt är mer utbrett än så.

Det var därför en befrielse att läsa Nigel Dansons inlägg från den 13 februari i år på Facebook. Där han dels publicerar sin egen exponering av Buachaille Etive Mor i Glencoe, Skottland. Ett lika välfotograferat motiv bland landkspsfotografer som Taj Mahal är känt. Knappast orginellt. Till publiceringen tillägger han i text att "Bara för att något är fotograferat av många betyder det inte att det inte är värt att fotografera". Klockrent och konkret.

Många rynkar helt enkelt på näsan över allt som inte är orginellt men om man, som jag, fotograferar för sig själv och ingen annan så måste man ju, likt Nigel, kunna stå upp för sina bilder och det man gillar.

Min bild (ovan) är lite av samma karaktär. Det är Malin Head på norra Irland, taget från den klassika vinkeln. Inte så orginell den heller med andra ord. Men jag (måste erkännas) gillar den! Så varför skämmas? Varför hade jag så svårt att i sin helhet publicera den i mina privata flöden? Varför är skämskudden på?

Jo det beror ju såklart på den kultur jag som fotograf uppfostrats i. Jag tycker det är superkul att ta dessa bilder och minst lika roligt att framkalla dem. Att få arbeta med deraljer och lyfta fram dom till betrakatren att upptäcka. Det är ju även det närmaste jag någonsin kommer det klassiska landskapsmåleriet, en genre jag för övrigt älskar.

Härmed sagt, jag får fortsatt de största kreativa kickarna av att hitta "egna" utsnitt och skapa bilder av det lite mindre uppenbara. Men hädanefter vill jag slå ett slag för att vi för evigt begraver den där självpåtagna skämskudden och taggar ner på det kreddiga.

Vidare, lite på samma ämne… Vad gör mest nytta för att väcka opinion kring människans påverkan på naturen? Dokumentärfoto och bevarandefotograferna eller bilder på rosaskimrande himmlar som framhäver det klassikst vackra?

Det lär ha yttrats på Naturfotodagen i Västerås nyligen att det är dags att väcka opinion och faktiskt påvisa hur det ser ut där ute innan det är försent. Jag håller med till 100%. Jag anser att bevarandefotografer och dokumentära bilder som visar den råa och sanna bilden av människans påverkan på naturen behöver lyftas fram och tydliggöras mer. Men jag är lika övertygad om att en fotograf vars bilder visar upp naturens skönhet uppfyller samma mål på sikt. Genom att visa naturens skönhet väcker de också en medvetenhet om hur skör den är och att det är något vi ska vårda och vara rädda om.