Verkligheten v.s. den subjektiva upplevelsen

Det var intressant att läsa om att vi endast kräver en rudimentär uppfattning om den delen av världen som påverkar oss och som vi kommer i kontakt med för att klara oss längs livets väg och vidare till kommande generationer och att vetenskaplig forskning bortom dessa existentiella behov har gett oss gott om bevis för att våra föreställningar om vad som är ”verkligt” i själva verket ofta står i strid med den empiriska verkligheten och med verkligheten som den uppfattas av andra.

Det finns kort och gott en mängd bevis för att “verkligheten” står i stark kontrast till den subjektiva upplevelse vi som individer har och självklart blir detta intressant ur flera hänseenden när vi diskuterar konst i allmänhet och kanske foto i synnerhet.

Vi gör alltså inte endast en ganska generös tolkning av vår stund därute i landskapet, utan bevisligen saknar vi dessutom massa data och har en högst primitiv uppfattning om hur det egentligen såg ut 😳.

Sammantaget torde det även ge oss som skrå en viss frihet i hur vi vidare tolkar den upplevelsen i efterhand och vilket uttryck vi slutligen väljer att ge upplevelsen, oavsett om det är i form av en print på väggen eller en bild på en skärm.

Konst handlar ju först och främst om en subjektiv upplevelse snarare än vad som är verkligt. Som jag sagt förut, vem vet hur många tulpaner Van Gogh egentligen hade framför sig när han komponerade ihop mästerverket Irises?

Om möjligt, bör tilläggas, blir visdomen om kamerans brutala ärlighet, som ofta drastiskt särskiljer sig från vad vi själva tyckte att vi såg och upplevde på platsen, än mer logisk med ovanstående insikter. Det digitala negativet, raw-filens, platta, ärliga och tråkiga återgivning kanske inte faller så långt från den empiriska verkligheten, åtminstone är den ganska distanserad från den skönhet våra samlade sinnen försökt att göra verkligheten till.

Men hur förhåller det sig då mellan en person till en annan? Vi är inledningsvis ofta ense om existensen och/eller arrangemanget av fysiska ting samt att vi oftast delar uppfattning om vad som anses som vackert och exempelvis imponerande. Samtidigt kan vi ha vitt skilda uppfattningar om nyanser, ljus och exempelvis detaljer. Var vattnet verkligen lila? Samma problem brukar uppstå vid andra situationer där detaljbeskrivningar av personer i efterhand kan skilja sig ganska mycket beroende vem du frågar, alla är dock tämligen säkra på att just deras version stämmer.

Det är minst sagt intressant att vi ser världen på så pass olika sätt och upplever en och samma vy på så pass olika sätt. Men främst så är det din uppfattning och vad du upplevde som är det centrala och inte minst så är det din tolkning av verkligheten och ditt uttryck som gör den så speciell.

Postscript

I en tråd som handlade om kontrast i mellantonerna på Foto Magicas Facebook häromdagen dök det upp en kommentar från en fotograf som löd “Förvanska verkligheten är av ondo inom fotografin.” Det är, förutsatt ärligt menat, en åsikt jag om möjligt respekterar men knappast delar. Inte minst då det första en fotograf gör när hen väljer att trycka av är att förvanska verkligheten. I första hand genom att välja vad hen inkluderar respektive exkluderar i sin bild. Och att exkludera är de facto en omedelbar förvanskning av verkligheten.

Jag hade vid tillfället kommentaren postades precis skrivit klart ovanstående och med de insikterna färska i minnet blir åsikten än mer inaktuell. Förvanskning i ordets rätta bemärkelse är inte vad detta i första hand handlar om, utan om ett konstnärligt uttryck.

Till sist, att ge kritik, gärna konstruktiv, är en sak, men att vifta med gult kort och skrika förvanskning (eller manipulation som även det är vanligt förekommande) så fort någon nämner Photoshop kan i bästa fall ses som ett bevis på bristande kunskap i ett verktyg främst framtaget för att vi ska kunna uttrycka oss visuellt. I sämsta fall kan det ses som ett tecken på att vederbörande lever i en villfarelse att det som kommer direkt ur kameran faktiskt representerar verkligheten.