Att zooma ut

Jag har i alla år haft det tveksamma nöjet att under sommartid genomgå en slags ofrivillig avhållsamhet från kameran. Det har yttrat sig på lite olika sätt men främst en olust att överhuvudtaget befatta mig med foto, inte sällan med en tilltagande bedrövelse över mina egna misslyckanden som fotograf. Och så har det varit, år ut och år in, ända tills nu.

Det har nämligen hänt något på hjärnkontoret, och inte är det för att jag gått och blivit så himla säker på mig själv, utan för att jag av egen fri vilja valt att zooma ut. Kameran är på obestämd tid förpassad till sin väska som i sin tur står i garderoben och så har det varit några veckor nu. Hur länge det dröjer innan den plockas fram är högst oklart, men ett bra tag till kommer den att ligga där. Dock senast till mitten av augusti då det åter är dags för nya äventyr .

Under tiden har jag gjort massa somriga saker men även vart ute och sökt nya platser, motiv och fotograferat med ögonen. Jag har åtminstone en bild jag hoppas få förverkliga i sommar, men när och var är som sagt oklart. Den kanske till och med får ligga till sig till nästa år. Bilden jag söker är en eller flera björkar på en grön sommaräng, i mitt inre ser jag mättade grön nyanser ackompanjerade av såväl atmosfär som det där ljuset sommarnätterna besitter innan solen gått upp.

Att jag överhuvudtaget visualiserar sådana motiv är för mig något av ett mirakel i sig då jag tidigare helt förkastat sommaren som en intressant period att vara kreativ i. Men vad handlar detta egentligen om? Kameran i ryggsäcken samtidigt som jag aktivt söker motiv! Ja det kan vara lite svårförklarligt, och är säkert inte så värst vetenskapligt men kameran är ju blott ett verktyg för att till slut sätta punkt för något som påbörjas med en ingivelse eller en vision. Och att ta sig tiden att verkligen se är oerhört viktig, och något vi hela tiden behöver öva på. Att därför ge oss själva tid, utan kameran, är en frigörande process som låter oss just fokusera på att se snarare än att söka.

Att titta och att se är inte samma sak. Att verkligen se är att känna, att se är att minnas. Men även att finna mening och sammanhang i det vi ser. När vi är ute behöver vi se naturen, vi behöver känna den, ta in den och lyssna till den. I alla dess beståndsdelar, såväl de små utsnitten som de stora vyerna. Vi behöver se grenarna och hur det subtila ljuset påverkar dom, vi behöver se hur ett reflekterande ljus mot en bergsida eller en sten skapar ett motiv, eller hur de två martallarnas former får dom att se ut som att dom dansar med varandra i morgonens första strålar.

Av dessa anledningar och fler få kameran vila ett tag. Fotograferar gör jag ändå, fast i skrivande stund endast mentalt.