Vad blir vår plats i historien?

Utveckling som sker i vår egen samtid är ofta svår att överblicka. Ett skäl är förstås att den utveckling som sker hos dig som individ, som fotograf, under ett år eller ett decennium i jämförelse med perspektivet 500 år eller flera livstider är svår att se. Men det behövs också ett längre tidsperspektiv för att kunna skönja aktuella trender och avtryck.

Med undantag av en paus på några hundra år mellan antiken och tidigt 1500-tal så har utveckligen av hur vi porträtterar landskapet varit konstant. Teknik och stilar har kommit och gått och en av de största innovationerna utöver kameran är inget mindre än färgtuben vilken faktiskt medförde att konstnärerna lättare kunde arbeta ute i fältet och börja avbilda naturen när de såg den.

Att avbilda landskapet som konstform vart accepterat först på 1700-talet. I det klassiska landskapsmåleriet i denna tid var placeringen av föremål konstruerad; varje träd, sten eller djur var noggrant placerade för att presentera en harmonisk, balanserad och tidlös stämning. Det klassiska landskapet fulländades av de franska konstnärerna Nicolas Poussin och Claude Lorrain. Båda konstnärerna tillbringade större delen av sina karriärer i Rom och hämtade inspiration från den romerska landsbygden.

Italien var vid denna tid den föredragna platsen för många artister, som ofta reste dit för att få uppleva dåtidens främsta källor till inspiration. Italiens populäritet höll ihärdigt i sig även in i 1800-talet då målarresor till den italienska landsbygden vart allt vanligare (viss igenkänning här). Ämnet landskap stod sig dock fortsatt kort i den konstnärliga hierakin och många professionella konstnärer behövde ägna sig åt helt andra discipliner för sitt uppehälle.

Under detta århundrade kom en bok som mer än något annat dittills skulle förändra hur vi avbildar landskapet och landskapporträttets status i bredare kretsar. Boken hette “Eléments de perspective practique” och betonade det estetiska idealet i avbildandet av landskapet. Något som förövrigt även, ansågs det, måste baseras på studier av den verkliga naturen och därmed mindre konstruerade miljöer. Och med rörelser som Barbizon kom även ett mer naturligt och realistiskt uttryck, där man faktiskt avbildade naturen på plats ute i det fria. Rörelsen fångade även dåtidens stora förändringar som industrialismen och människans påverkan på landskapet.

Ovanstående korta redogörelse spänner över 1000 år av utveckling, både ur tekniskt hänseende men även kulturellt. Vad som ansågs korrekt det ena århundradet vart snabbt något annat 100 år senare. Endast en handfull av alla utövare på 1700-talet är ihågkomna idag och kunde sätta sitt avtryck på framtiden, ingen av dem kunde naturligt veta hur omvärldens syn på deras passion skulle utvecklas de närmaste hundra åren eller hur ny teknik skulle komma att förändra hantverket.

Här står vi idag i nådens år 2022. Vi är verksamma inom en disciplin med rötter i antiken och arbetar bl.a. i en stil som härstammar från 1700-talet men inom en genre som är yngre än 100 år även om tekniken kring kameran föddes tidigare.

Få om någon som på ett eller annat sätt befattat sig med denna text kommer gå till historien som en av de stora men någonstans inom det globala kollektivet av landskapsfotografer finns framtidens Van Goghs eller Turners. Personer med ett banbrytande uttryck, eller ett nyskapande uttryck som kommer ta utvecklingen vidare. Jag är den första att hålla med om att det är näst intill omöjligt att se att det vi gör kommer att spela någon roll om 500 år. Men var så säker, det kommer ha betydelse i framtiden för någon. Vi utgör samtliga en liten bricka i en stor framåtgående rörelse som kommer fortsätta långt efter vi tagit vår sista ruta.