Det öronbedövande ljudet av en ensam applåd

Jag går över ett snötäckt fält bland en massa vackra träd. Snön piskar i ansiktet, jag fryser och det är kallt.

I en tid av sociala medier, där popularitet inte är något mått på kvalitet överhuvudtaget, vad är poängen med allt detta? Om jag tar en bild och ingen tycker om den, har den då något värde?

Tanken dröjer sig kvar för ngn sekund. Över tid har jag hört frågan från många fotografer, stora mästare såväl som nybörjare. Vad är poängen att visa en bild som ingen gillar, eller som får långt mycket färre lajks än den förra?

Värde är ju något subjektivt, och ska inte förväxlas med något monetärt nödvändigtvis. Vi behöver definiera för oss själva varför vi skapar. Och svaret på frågan är såklart ja. Den har ett värde för mig.

Jag tar bilder för att jag behöver men även för att jag har något att berätta. En inre vilja att kommunicera med dig och alla andra i min omvärld. Jag vill visa dig allt det vackra jag ser, allt det fantastiska jag tycker jag får uppleva, både smått och stort. Och jag har valt bild som min röst.

Självklart mår jag precis som alla andra bra av uppmuntran, men jag tar inte en bild främst för att få din beundran, utan för att jag mår bra av att skapa den, så länge jag får göra det på mitt sätt.

Vi mår också bra av att utmana oss själva att kanske släppa taget kring förväntan för att i stället vara djärva. Många fotografer och andra artister har fått ett mer genuint erkännande när de väl slutat göra det förväntade och börja producera alster utifrån sin egen intuition och egna röst.

Jag har under någon vecka brottats med ganska djupa tankar kring vad jag gör när jag är i fält, eller snarare hur jag gör. För den senaste veckorna känner jag att jag har jagat motiv i stället för att känna, jag har försökt producera det förväntade snarare än att skapa min egna artistiska vision av motivet. Jag har helt enkelt känt mig lite vilsen. En inte obekant känsla på något sätt, utan något som förmodligen drabbar alla som skapar för eller senare och i bland ganska regelbundet.

Nu tror jag att jag återigen hittat min inre kompass, och fortsätter att skapa det jag tycker om. Förhoppningsvis skänker det även dig som betraktare något meningsfullt.

Fritt efter en artikel av Alister Benn med mina egna personliga reflektioner.