Svart/Vitt, ett kraftfullt uttryck eller en räddare i nöden?

Vad vore livet utan färg? Makalösa nyanser som i rätt kombination har makten att verkligen lyfta en bild. Jag har personligen svårt att se min värld i olika toner av grått, det kommer liksom inte till mig. Och ärligt så är det heller inte något jag saknar. 

Men en snyggt framkallad svartvit bild är å andra sida ofta oerhört läcker och snygg. Både i de stora landskapen och i de mer intima. 

Men med handen på hjärtat så har de få svartvita bilder jag publicerat blivit så av en slump, eller mer konkret en efterhandskonstruktion av den enkla anledningen att jag inte såg bilden som svartvit när jag tog den, jag ser som sagt världen i färg. 

Och häri tror jag det finns en fälla. Allt för många använder det svartvita uttrycket som en räddare i nöden då bilden inte riktigt håller måttet i sitt ursprungliga skick. 

Jag tror att vi behöver se på svartvitt som en egen uttrycksform, ett parallelt universum som är en egen konstart. Inte en easy way out.

Sedan kanske den inte passar alla, och jag kan som sagt intyga att jag för egen del är alldeles för svag för skira och vackra nyanser, de eldiga färgerna om hösten och jordiga toner för att lockas till magin av det svartvita uttrycket. 

PS. Vissa bilder ska tilläggas ser ut att vara svartvita i sin natur, trotts att de är tagna i färg som fallet nedan.