Är det tillfället som gör fotografen?

Det brukar sägas att det är tillfället som gör fotografen, jag gissar att det anspelar på att såväl tur som tajming är avgörande. Att exempelvis hitta ett så pass vackert exemplar av en ek (se tidigare post nedan) och dessutom ett i princip solitärt exemplar hör ju inte vanligheterna. Att därtill få ett praktfullt ljus kan ju ogärna tillskrivas något annat än en tur av så ofantliga mått att det nästan vore kriminellt att inte inhandla en trisslott i samma veva.

Men sen då? Är det bara att trycka av? Det kan finnas en poäng att vi för omvärlden oftare talar om att det behövs något mer än tur och tajming. Vi behöver inte förmätet kalla det för talang men gärna för erfarenhet och kunskap. Den erfarenhet och kunskap vi samlar på oss ute bland stockar och stenar och som urskiljer dem som fotograferar från dem som, ursäkta uttrycket, ”bara” knäpper bilder, inte sällan med en mobil eller liknande.

Nu är det ju främst inte utrustningen som definierar fotografen, utan snarare tankeprocessen. Faktum är att jag anser att utrustningen är det minst viktiga. 

Vi tänker på helheten och vi visualiserar resultatet. Vi söker perspektiv, förgrund, linjer, former och mönster. Vi följer ljuset och arbetar med färger och kontrast och vi fattar beslut rörande brännvidd, bländare och slutare. Allt för att åstadkomma en enhetlig harmonisk helhet där fel beståndsdel eller komponent riskerar att åstadkomma disharmoni och stjälpa allt.

Jag skriver om detta därför att vissa kommentarer jag erhåller lite för ofta tycks indikera på en inneboende oförståelse för det faktum att detta faktiskt handlar om ett hantverk. Sen ska inte turen och tajmingen undervärderas. De är ofantligt viktiga men även här finns en sanning som är starkt kopplad till erfarenhet, den att desto mer vi tränar desto mer tur har vi. 

Men oavsett ovanstående så kanske det viktigaste ändå förenar oss alla, nämligen kärleken och passionen för landskapet och naturen. Hur vi väljer att eventuellt avbilda den är underordnat.