Fejk är ju som bekant ett ord vi tyvärr behövt se baksidan av i allt större utsträckning. Alternativa sanningar. Jag tänkte väl inte bli fullt så allvarsam nu men ville ändå belysa en del tankar om det fåniga med den ISO presationstävling som pågått under ett antal år bland världens tillverkare i ett hopp att få oss att tro att deras kamera är lite bättre än andras.

Att exponera korrekt var en gång i tiden en riktig utmaning, detta i en tid långt före realtidshistogram och 3” skärmar på kamerans baksida. Ljusmätare och olika inställningar beroende på vilken film du hade ledde så småningom fram till att American Standard Association (ASA) tog fram en standard med ASA100 och ASA400 som några exempel på de vanligaste. Så småningom tog ISO, International Standard Organisation, över processen att standardisera och sedan dess, 1974, har inte mycket hänt förutom på en avgörande punkt, ISO har blivit allt viktigare i kameratillverkarnas marknadsföring, vilket kan tyckas anmärkningsvärt då vi inte använder film längre.

När digitalkameran introducerades var sensorerna i jämförelse med idag på en hiskeligt låg nivå, taskigt dynamiskt omfång, vilket medförde att tekniker som HDR föddes, och väldigt små. Med tiden har detta ändrats, allt har blivit större och bättre förutom på en punkt, ISO100 tycks fortsatt vara ett slags basvärde eller refernsvärde. Men all standard är kastad ut igenom fönstret. För tar du en bild på exempelvis bländare f5,6 slutare 1/125 och ISO100 med en tio år gammal digitalkamera och tar en likadan exponering med en helt ny kamera så kommer det skilja åtminstone ett helt stopp mellan bilderna. Så varför då denna fixering vid ISO och vad är poängen att hänga kvar vid terminologin när man uppenbarligen inte på länge följer standard?

När du ändrar slutare och/eller bländare så är det en fysisk förändring. Med ISO är det inte så. Drar du upp den från exempelvis 6400 till 12800 så fördubblar du ljuset i bilden på exakt samma sätt som du ökar ljuset när du drar i exponeringsreglaget åt höger i Lightroom. Men du kastar samtidigt in massa artificiellt brus när du höjer ISO, vilket du slipper om du gör motsvarande i Lightroom. Inom film (alltså filmkameror, inte kameror med film i) så tals man om Gain istället för ISO och mäts i decibel, en enligt mig betydligt mer adekvat beskrivning av denna omdiskuterade funktion. Mer main gain mer ljus men även mer brus.

Kameratillverkare har ju de senaste 5-10 åren dessutom haft en tävling om vem som har den bästa ISO känsligheten med ISO-tal på uppemot 50000 till 100000. Vad betyder det egentligen för kameraans kvalitet, det korta svaret är inte ett smack. Det enda det informerar dig om är att din kamera kan multiplicera värden ett antal fler gånger än föregångaren. Det har ingenting med det som verkligen betyder något, sensorns egenskaper. Det är som sagt bara en digital förstärkning (gain) av vissa värden x antal gånger. Som sagt du kan lika gärna göra detsamma i Lightroom.

Kortfattat och summerat. ISO var en gång i tiden en standard på film. I dag är det hitte-på som endast begränsas av matematiska formler och tillverkarnas fantasi. Det har absolut ingenting att göra med kvalitet.

Därmed, så länge du fotograferar i RAW, använd endast bas ISO (eller native ISO), oavsett om det är 50, 64, 100 eller 200. Det enda undantaget när du kan frångå detta är i de fall du halverar. Med andra ord, ta aldrig mer en exponering med ett högre ISO värde än ditt bas ISO om du absolut inte måste, och se då till att underexponera för ljuset återhämtar du i post process.