Mediets begränsning är dess styrka

Du känner doften av den daggtunga blomstrande ängen i soldiset om morgonen, ser ljusets skiftningar på mossen samtidigt som älvorna dansar. Kanske känner du smaken av salta havsstänk i ditt ansikte vid islands sydkust eller sommarregnets lena och helande droppar mot din hud ute på en vandring? Samtliga är händelser där hela du fylls av intryck och känslor, du och blir ett med naturen och dess krafter. 

När vi tittar på en bild inser vi begränsningarna i mediet foto. Vi inser hur begränsande en bild faktiskt är i att representera verkligheten för att inte tala om oförmågan att förmedla våra känslor och intryck av verkligheten. 

Visst finns det situationer som kan reduceras till enbart en bild, men för att fullt ut uppskatta betydelsen av händelser som ovan så finns det bara en lösning, att vara närvarande i nuet, när (där) det händer.

Vi kan förvisso med vissa grundläggande kunskaper få våra bilder att förmedla känslor, vi kan påverka hur våra bilder uppfattas och kan exempelvis förmedla en känsla av lugn med låg kontrast eller med horisontella linjer. Men inget av detta är baserat på verkliga känslor, det vill säga den verklighet du tog in när du befann dig på platsen där bilden togs.

Men det kan vara värt att nedteckna att om vi å andra sidan betraktar bilden som en inspelning av det visuella ögonblicket så kan ju dokumentet i sig väcka våra sinnen till liv och få oss att minnas och känna oss tillbaka till ögonblicket. Jag brukar hävda att jag med relativ exakthet kan återge ett ögonblick. För att jag var där, inte bara med ögonen utan med alla mina sinnen. Inte nog med det, jag avbildade ögonblicket, både i min själ och genom min kamera och i det hänseendet har kameran och i förlängningen bilden en oerhörd betydelse.

Men för att återkoppla till inledningen och faktiskt dra en slutsats så hjälper mediet, med alla sina begränsningar, mig att se och mina sinnen hjälper mig att forma en bild. En ögonblicksbild av allt det underbara vi ibland har lyxen av att uppleva därute. Jag skulle även vilja dela slutsatsen om att begränsningen endast vilar hos betraktaren, de kommunikativa bristerna i mediet är inte lika uppenbara för kreatören.