Trender inom landskapsfoto

Finns det trender inom landskapsfoto? Jag tar mig nedan an denna fråga med ett par avstickare åt det mer personliga. 

Det har vid ett par tillfällen inom loppet av någon vecka av olika omständigheter blivit så att jag kommit att diskutera trender inom landskapsfoto. Och de finns så klart, trenderna. Men det är frågan om vad som är trend (och dess förväntade avtagande) och vad som är mer bestående. Så här kommer mina tankar om saken.

Om vi dels håller det mer allmänt så kan vi rättmätigt kalla foto för konst. Åtminstone så länge du inte enbart dokumenterar din omvärld. Vi kan antingen utveckla en stil (åtminstone ha en vilja att göra det), motsätta oss en stil och göra något helt nytt eller helt enkelt göra det någon redan gjort.

Och det vi gör inom genren klassiskt landskapsfoto är att vi skapar inom en stil med rötter i 1800-talets början, kolla exempelvis Skagen eller Hudsonmålarna. Följ sedan tidslinjen fram till landskapsfotots pionjärer därefter Ansel Adams och hans kompisar fram till idag.

Den klassiska landskapsbilden har inte nämnvärt förändrats sedan dess och tittar jag på vad som trendar på sajten 500px inom landskapsfoto så är det just alltjämt det klassiska, med andra ord storslagna landskap uppbyggda på samma sätt som för 200 år sedan. Inte sällan med ett redigt och snyggt förgrundsintresse, mellan och bakgrund och framförallt mycket färger, gärna purpur, orange och blått på himlavalvet. Inget nytt. Inte så kreativt. Åtminstone inte i bildens uppbyggnad, det kreativa kan däremot infinna sig på helt andra plan inom denna kategori men då skulle jag snarare kategorisera det som digital konst, kompositer mm och inte renodlat foto.

Vi kan alltså precis som det som trendar på 500px, eller exempelvis jag själv i framförallt den bild jag valde att lägga högst upp i just detta nyhetsbrev köra på i gamla hjulspår.

Och att köra på i gamla hjulspår är inte en term avsiktlig att vara negativ eller ful i detta hänseende. Tvärtom det kan vara jättefina, spännande och dynamiska bilder. Men det är inte kreativt att göra det väldigt många andra redan gjort, på samma sätt som alla andra gjort gång efter annan även om det kräver fortsatt stor erfarenhet och exempelvis ett respektingivande tekniskt kunnande att göra det bra.

Och precis som inom all annan konst kräver även foto ett visst tekniskt handlag men det bör till större del handla om kreativitet, ett ord som förövrigt är intimt förknippat med just konst. Till ordet kreativitet är ordet nyskapande i sin tur intimt förknippat.

Nu är det ju erkänt svårt att vara nyskapande. Jag menar bygger du ett hus så gör du det bäst genom att göra det på ett sätt som kan anses som allmänt vedertaget, eller baserat på ”best practice”. Men jag tycker inte vi nödvändigtvis ska använda samma logik när vi fotograferar, åtminstone inte om vi främst fotograferar för vår egen skull och vill utvecklas.

Om vi därmed lämnar det mer allmänt hållna så är min högst personliga insikt att jag mår bra av att vara kreativ. Jag gillar att vara kreativ, det är ett driv. Men bara för att jag är kreativ så innebär det såklart inte att jag springer runt och kallar mig konstnär till höger och vänster eller tror att jag är nyskapande. Men det är kanske så att det är det man är när man brinner för att skapa, konstnär alltså. (Läs gärna inlägget "Ja du är en konstnär")

Det klassiska landskapet tror jag är här för att stanna. Det är alltjämt populärt. En annan sak som trendar, eller som en av er läsare och bekant påpekade för mig, är något väldigt många hänger sig åt nu för tiden så är det så kallade intima landskap. Kommer den trenden att upphöra?

Jag har ingen aning om var termen kommer ifrån, men oavsett terminologi så medger genren kreativitet av stora mått. Objektet du fotograferar har förmodligen aldrig fotograferats förr, det finns i princip inga regler, det finns bara du, ditt objekt och din tolkning. Stilen medger en stor frihet som tillåter dig vara kreativ i ditt skapande.

Ni minns eventuellt ett citat jag använt tidigare. ”Om du ska fotografera en sten, få det att se ut som en sten men mer än en sten”. Det citatet från Edward Weston förkroppsligar för mig hela genren intima landskap eller vad vi nu vill kalla det. För även om jag älskar havet och verkligen gillar att fotografera det så kan kan jag helt enkelt inte förmå mig att förvandla den där klassiska vyn vid stranden med förgrund och allt till något mer än vad det är. Framförallt inte till något kreativt och spännande. Även om det händelsevis kan bli riktigt snyggt någon gång så är det inte något nytt och det är på gränsen till dokumentärt.

Men jag har både drivet, kraften och förmågan att framställa en sten till något mer än en sten. Med hjälp av i stort sett samma element, det vill säga ljus, kontrast, brännvidd, slutare, bländare men framförallt med den skillnaden att alla mina sinnen är högst närvarande. När jag står där vid en gammal trädstam, eller har den solitära eken framför mig blir jag ett med motivet. All min koncentration, tankekraft och passion går genom sökaren, till motivet och tillbaka till avtryckaren. Jag skapar, jag är kreativ och jag är innerligt glad.

Det vart en lång harang, men det är ett svårt ämne. Till del även ett känsligt ämne då någon kan ta illa upp, eller kanske tycker att någon (jag) gör sig märkvärdig.

Men för att faktiskt komma till saken, trender. Jo de finns trender inom landskapsfotografin. Som jag konstaterat oven så tror jag som sagt att det klassiska landskapsfotografiet kommer leva vidare, det är en alldeles för allmänt populär och omtyckt stil både hos både utövare men framförallt hos publiken för att tyna bort. Väldigt tydligt inom lajksekonomin om inte annat. Men mycket av det som trendar generellt inom foto är snarare sprunget ur de nya arbetssätt hela den digitala disruptionen inom foto möjliggjort. Både i fält och det digitala mörkrummet. Det vi ser är bara olika uttryck av landskapsfoto. De är alla bestående och de flesta har varit så under en väldigt lång tid. Vissa uttryck är nyskapande andra inte, vissa är kreativa andra mindre, vissa är snarare digital konst än foto men för att avsluta, låt oss inte glömma vad vi var och en har för bevekelsegrund att fotografera och hålla fast vid den. Vi är alla skapta olika och har olika driv, och huvudsaken är att var och en gör det dem gillar.