För några år sedan skrev jag ett inlägg om det positiva och delvis viktiga att fotografera i sitt rätta element. Att därför få befinna sig mitt i ett trädbonanza av uråldriga ekar och andra ädellövträd är en lycka för mig som älskare av just träd som är svår om inte omöjlig att överträffa.

Oavsett hur många gånger tidigare jag upplevt miljön, både i södra Sverige, England och Skottland så är det nästan alltid lika oöverträffat. Allt känns bara rätt och jag känner mig i brist på en sämre liknelse hemma. 

Denna bas av trygghet ger mig kraft att ohämmat skapa, uppleva eufori och passion. Långt bortom krav på att lyckas, långt bortom rädsla att misslyckas. 

Jag tror vi alla ibland behöver befinna oss i vårt rätta element, där allt stämmer, där allt klickar. Även om det ibland innebär att vi måste söka oss bortom hörnet där vi bor. Inte för att gräset alltid är grönare på andra sidan, utan för att nya (och även återbesökta) miljöer i lagom dos kan inspirera oss så mycket mer ön det vi har framför näsan där vi bor och där vi står. 

Jag skriver detta trotts att jag gärna förespråkar att både utforska och inspireras av naturen vi har närmast oss. Den är också unik, och minst lika exotisk. Om än eventuellt mer för andra än oss själva. 

Naturen i Storbritanien passar mig perfekt. Som passionerad dyrkare av både berg och lövträd är detta ett slags Mecka. Och för egen del är det kanske inte helt konstigt, redan som barn var jag ganska bestämd över att jag ville på de böljande kullarna utanför Manchester i ett litet stenhus med en röd dörr. Just i det huset mina vänners mormor bodde skulle det visa sig.  

Den kuperade terrängen, dramatiken, ljuset och variationen i naturen, en blandning av det bästa jag vet, är definitivt det som jag dras till.  

Ekarna runt Uppsala känns abolut inte mindre spännande, inte heller kusten uppe vid Hållnäs. Bara annorlunda. Men fylld med känslan att åter få ha varit i det vackra skotska höglandet och låtit mig beröras av dess skönhet gör att jag fylld med energi nu kan ta mig an den svenska vintern och allt den har att ge. 

Hur det blir med det där stenhuset står fortsatt och förmodligen för evigt skrivet i stjärnorna, men vem vet. Min kärlek för Storbritannien är dock sedan länge cementerad i mitt DNA.