Jag tänkte åter ta upp bollen kring en fråga som jag i allt större utsträckning bryr mig om och som blir allt viktigare för oss alla. För min del inleddes allt för ett par år sedan genom en ganska fasansfull upptäckt när jag besökte Hebriderna och Isle of Skye. Och om jag eventuellt här blir påkommen med att allt för ofta repetera mig själv så ber jag i förväg om ursäkt, men nedanstående är allt för viktigt för att jag i det hänseendet ska vara finkänslig. 

Jag precis som många andra, såväl både före och efter mig, har inspirerats av andra, haft lusten att få se och besöka platserna andra pratar om och att få fota ikonerna. 

Ta Island som exempel, vi åker till Skogafoss eller Kirkufjell och vi sätter ner vår tri pod i samma hål som personen innan och så tar vi vår bild. Så ser det ut 365 dagar per år och så ser det ut på en massa (alldeles för många) ställen runt om i världen. Nu tillhör inte just dessa två ställen dom känsligaste, åtminstone inte så länge alla håller sig inom dom inhägnade områden som avses. Men på de allra flesta håll finns inga skyltar och rep (som väl är) och när dessa områden blir ansatta så går det snabbt utför.

Det som för bara några år sedan var en liten stig uppför berget som leder till en annan ikon, Old Man of Storr, är idag en mindre E4. Och det var där jag nådde min vändpunkt. Där och då insåg jag att den fortsatta jakten på dessa bilder inte längre var förenligt med hållbart tänkande, att det dessutom är förödande för kreativiteten drev ytterligare mitt beslut om att aldrig mer bidra till att förstöra vår natur i jakten på en bild samt beslutet att fortbilda andra på ämnet. 

Det är för mig självklart att volymen så klart inte är irrelevant, desto fler fotsteg, desto mer förstörelse men det börjar alltid med ett par fötter som planlöst trampar omkring. Vi tar oss kanske upp på en höjd där jordlagret är tunt, vi halkar omkring på sluttningen och mossa och andra växter rivs upp, snart har ett par fötter till klivit upp på samma ställe och inom kort är det bara den blottade berghällen kvar. Och allt eldas på av bilderna vi delar och det eskalerar till platser helt förgörs. 

För inte allt för länge sedan bildades en organisation som heter Nature First, the alliance for responsible nature photography. Bland grundarna märks exempelvis Erik Stensland. Utöver att eventuellt sajna upp sig och visa sitt stöd (det är helt gratis) tycker jag att var och en som läser detta kan åta sig att inte bara följa de följande principerna utan även ta på sig att utbilda och/eller diskutera dem med åtminstone en person du känner och som delar din passion inom foto. 

Principerna Nature First satt upp är följande:

1. Prioritera naturens välbefinnande framför fotografering

2. Läs på om de platser du tänker besöka och fotografera

3. Reflektera över eventuella effekter av dina handlingar innan du genomför dom

4. Använd diskretion vad det avser delning av platsinformation

5. Följ eventuella regler och förordningar

6. Främja och utbilda andra om dessa principer

På mina workshops och fotoresor brukar jag försöka upplysa deltagarna om vikten av att följa dessa principer samt att alltid ha ett vakande öga med sig och gärna plocka upp plaster och annat som inte hör hemma i naturen. 

Tillsammans kan vi göra stor skillnad, och framförallt motverka ytterligare förstörelse av både kända och mindre kända platser.