Jag tänkte inte göra ett försök att skriva någon på näsan eller sparka in redan öppna dörrar utan endast dela med mig av ett par reflektioner som för vissa kanske är helt självklara samtidigt som de för någon annan tjänar som ögonöppnare.

Inom fotot som art så finns det, om vi generaliserar, två sorters utövare. Å ena sidan purister som står för det rena uttrycket, #nofilter gäller i flera bemärkelser och framförallt kokar det ner till en helt ren och omanipulerad bild, givetvis framkallad, antingen på digital eller analog väg. I den andra vågskålen har vi resten. Här finns inga regler men väl egna moraliska begränsningar av vad vi själva tillåter oss att göra eller inte. Hos vissa är detta mer löst definierat än hos andra.

Om vi återknyter till titeln på inlägget så är det inte meningen å andra sidan att alla bilder ska berätta sanningen. Om vi inom foto som art generaliserar så finns det två typer av uttryck, det dokumentära och det konstnärliga. I det sistnämnda är kameran bara ett media, en teknisk innovation som likt penseln i handen på en målare bistår fotografen att förmedla sin personliga tolkning av en scen eller ett objekt i motsatts till en dokumentär bild som bör förmedla sanningen.

Men alldeles oavsett om du är konstnärlig eller dokumentär i ditt uttryck, purist eller inte så inleds varje exponering med en förvanskning av verkligheten. Bara genom det faktum att vi aktivt gör ett val av vad vi ska inkludera eller exkludera i vår ruta så tar vi betraktaren på en resa, en alternativ tolkning av verkligheten. Hur långt vi sedan är beredda att dra denna tolkning är ytterst individuellt.

I backspegeln kan vi hitta ett par intressanta incidenter kring just manipulation. Vi kan börja med något som förefaller vara dokumentärt, Steve McCurry’s världsberömda omslag på National Geographic år 1985. Steve är fortsatt en celebrerad fotograf, inte minst p.g.a. bilden av Sharbat Gula (bilden: https://www.goodreads.com/book/show/883221.Portraits)

I historien från 1985 beskrivs Sharbat Gula som ett föräldralöst barn vars föräldrar dödades av en bomb i Afghanistan. Ett faktum som senare visade sig vara falskt. Hennes mamma dog av en blindtarmsinflammation och att hennes far levde när de flyttade till Pakistan där bilden togs. Men det har ju å andra sidan lite att göra med själva bilden, men kanske ger en hint om vart åt det barkar.

Sharbat Gula har på bilden genomträngande gröna ögon, förpackad i en trasig rödbrun sjal. Hon fixerar blicken mot kameran och så småningom mot miljontals västerlänningar. Under bilden fanns texten (fritt översatt) ”Förföljda ögon berättar om en afghansk flyktings rädsla”. Men skulle det visa sig att det inte var i egenskap av flykting hon var rädd. Hon var livrädd för den situation hon mer eller mindre blivit manipulerad att delta i.

McCurry var en främling och det är inte okej för en tjej med traditioner och rötter inom Pashtun att visa sitt ansikte, dela utrymme med eller få ögonkontakt med en man som inte tillhör hennes familj. Att dessutom bli fotograferad av densamme är otänkbart. För ändamålet hade hon dessutom flyttats till en annan plats med bättre ljus och en ren bakgrund.

Och även om hon gjorde ett försök att täcka ansiktet så instruerade McCurry en närvarande klasslärare att be Sharbat att samarbeta.

För att ta något mer närbesläktat av vad jag själv och flera av er som läser detta gillar, landskapsfoto, så kan vi kasta ett öga på exempelvis en av världens mest monetärt framgångsrika landskapsfotografer, Peter Lik. (Bild: https://petapixel.com/2018/02/12/yes-peter-liks-moonlit-dreams-composite/

Det erkändes tillslut från Lik:s team att detta var två olika bilder som monterats på varandra, men länge framhöll de att det var en (1) ren exponering #nofilter.

Nu är ju detta två extrema händelser men betänk, om du precis som jag inte ägnar dig åt konkret manipulation, vad du själv väljer att utelämna i din bild och vilken effekt det ena eller det andra valet har på resultatet.

Ansel Adams har sagt att det i varje bild finns minst två personer, fotografen och betraktaren. Vi som fotografer visar betraktaren det vi vill att hen ska se, på samma sätt som vi döljer det vi inte vill att de ska se.

Exempelvis så har jag i bifogad bild lämnat betraktaren att tro att vi befinner oss på en nästan förtrollad plats i en sagoskog. Vad bilden inte avslöjar är att mina tvillingpojkar sitter en meter bakom mig i en barnvagn på en gångväg. Nu har jag å andra sidan aldrig betraktat mig som en dokumentär fotograf, utan snarare dess motsatts. Men i slutänden är det kanske främst resultatet som räknas, dock inte till vilket pris som helst.

Men sant är alltjämt att ingen bild berättar hela sanningen.