Om bilder... Kvalitet v.s. Kvantitet och varför det är bra att ”sova på saken”

Detta inlägg skriver jag främst till mig själv och sedan är alla som känner sig berörda eller intresserade välkomna att läsa med. 

Du och jag publicerar förmodligen en del bilder i tid och otid. Antingen i detta forum, i andra Facebook grupper eller på Instagram. Så nu till saken. 

Handen på hjärtat, hur ofta har ni ”beamat” upp en bild till allmän beskådan för att sekunden, timmen eller dagen efter bitit er i läppen och typ kvidit ut, WTF!??

Jag tror att det grundläggande handlar om två saker, dels är jag färgad (i ordets rätta bemärkelse) av dom upplevelser jag för dagen upplevt, ivrig att få fram/få ut något att beskåda och dels gillar jag (och många med mig) uppmärksamhet.  Jag hävdar med bestämdhet att alla som på ett eller annat sätt sysslar med konstnärlig verksamhet är exhibitionister. Hur mycket är högst varierande men det är för mig oavsett ett tveklöst faktum. Att få se en av sina guldklimpar slukas av ivriga spekulanter på en utställning är, i brist på bättre ord, OSLAGBART!

Så låt mig konkretisera och nå konsensus med ett alldeles färskt exempel vad jag avser berätta för mig själv. Jag var fredagen förra veckan i Aurlandsdalen. En fantastisk plats för fotografer i synnerhet och dyrkare av storslagen natur i allmänhet. På hösten är det , om möjligt, ännu bättre. 

Jag kom sakteliga runt ett krön och ett scenario av episka mått låg framför mig. Det var tveklöst en klockren komposition. 

Med omsorg valde jag glugg och andra redskap för att fånga bilden som jag visualiserade den. I förgrunden en sten, ett brusande vattendrag som leder ögat in i bilden och sedan en explosion av höstfärger. Högt svävande ovanför alltsammans ett vattenfall, mer träd och ännu längre upp kan man ana snö. So far, so good!. 

Ett antal timmar senare är jag tillbaka på min boplats där jag genomför min sedvanliga rutin av back-ups och annat. Efter middagen är det så äntligen dags att hugga in på dagens skörd av bilder. Ivrigt bör tilläggas. 

Jag lyssande helt nyligen på en intervju med Erin Babnick. Hon, som en av världens ledande landskapsfotografer, berättade att hon sitter på sina bilder i månader. I bland år innan hon bearbetar dom. Metoden kan närmast, i mitt tycke, liknas vid ett tandläkarbesök. Ni vet, där dom sakta och utan bedövning drar ut en visdomstand. Men vilken självbehärskning och kontroll. Beundransvärt minst sagt.

Jag tittar i regel igenom samtliga filer och slänger ganska omedelbart kanske 1/3-del av materialet. Därpå gör jag en andra, mer noggrann, selektion där jag genomför ett antal grundläggande inställningar för att fastställa om det är en keeper eller något för runda arkivet. Där ryker ytterligare 30%. Nu kommer vi till själva, som jag bedömer det, problemet. För så fort jag hittat några bra bilder så blir jag som Pippi i godisbutiken. Jag vill ha allt och jag vill ha mycket. 2 timmar senare så sitter jag där fånigt småleende och nöjd. Vilken bild! Wow!!. 

Med swisch-hastighet har jag hastigt och sällan genomtänkt delat den, mitt senaste alster, med omvärlden. Och det är egentligen det som sker efteråt som får mig att tvivla på att jag är riktigt riktig. För det upprepas gång efter annan. Tvivlet smyger sig på. Hur såg bilden (jag nyss med en självklar självgodhet delade) egentligen ut? Var jag klar?? Kollar på bilden igen. Det kan ha gått en kvart eller ibland en natt. Slutsatsen är nästan alltid densamma. Det ser inte klokt ut. Det är blåstick, gulstick, blåsta vitor och gud vet vad.  Det är trasigt och framförallt…Det ser absolut INTE ut som jag vare sig minns eller som jag vill ha det. 

Och det som jag nu vill påminna mig själv om (och er andra som läst så här långt och fånigt nickar instämmande) är att det inte nödvändigtvis är sekundoperativt, det behöver inte publiceras samma dag eller ens samma vecka. Ta det lugnt och låt post processen ha sin gilla gång, precis som den övriga kreativa processen får ha sin tid. När du är klar så är du klar. Och om du har dom minsta ambitioner att utvecklas som fotograf så är slutresultatet trotts allt ditt enda arv. Det som både du och din omvärld kommer bedöma dig på. Därför är metoden att kompulsivt pusha ut bilder vare sig långsiktig eller speciellt hållbar.  

 Utan omtanke

Utan omtanke

 Med eftertanke

Med eftertanke

Prenumerera gärna på mitt nyhetsbrev längst ner på denna sida för att få fler tips och erbjudanden. Exempelvis rabatter på workshops och kurser. På min sajt finns även den uppskattade bloggen Tips & Tricks. 

kurs

Från noll till hundra med Lightroom och Photoshop. Jag kör i november en heldagskurs för dig som vill utvecklas i bildbehandling och post process. Läs mer: https://fotomagica.net/kurser-postprocess

fotoresa!

Vill du utvecklas som fotograf? Häng på landskapsfotografen och Tamronambassadören Mattias Sjölund/Foto Magica och den berömde fotografen Ole Henrik Skjelstad till vackra Romsdalen i maj. Läs mer här: https://fotomagica.net/romsdalen

om mig

Jag heter Mattias och driver Foto Magica när jag inte arbetar som säljansvarig på digitala kommunikationsbyrån Phosworks. Jag arbetar främst inom landskapsfotografering men jag har även kommersiella uppdrag inom bl.a. Interiör och Porträtt. Jag är idag svensk ambassadör för Lowepro, Tamron och NiSi samt att jag även driver en del utbildningar och workshops.

Om det är något du undrar över kring ovanstående text eller andra relaterade frågor så är du välkommen att kontakta mig på msjolund(@)me.com

Mattias Sjolund